Dagen då Sunshine Coast blev orange

Det har inte varit på min lista över saker att göra innan jag dör, men när jag fick ett oväntat telefonsamtal som bjöd in mig att se Dalai Lama framträda på en plats, så tog jag chansen.

Jag måste erkänna att jag hade viss tvekan och mer än en nypa cynism angående några av dessa överdrivet annonserade, tungt sponsrade besök från religiösa och spirituella ledare, men eftersom buddhismen är ett av de trossystem jag lutar mig mot, bestämde jag mig för att det var dags att omfamna möjligheten.

Så det gjorde jag.

Först och främst uppfyllde platsen alla kriterier. Inte något stort fotbollsstadium där Hans Helighet skulle kunna kalla ut sin andliga vägledning över megafoner. Nej, detta var på det mycket mer fridfulla Chenrezig Institute. Chenrezig ligger i den frodiga landsbygden på Sunshine Coast i en blinkning-så-missar-du-det stad som heter Eudlo. Chenrezig är ett center för buddhistisk studier, reträtt, meditation och praktik. Grundat 1974 är det nu hem för en stor gemenskap av Sangha (nunnor och munkar), studenter, boende och volontärer. Det erbjuder inte bara studier utan också boende i och runt gemenskapen, eller möjligheten att bara titta in och njuta av den fredliga omgivningen.

Dalai Lama var på institutet som en del av sitt australienska besök för att välsigna de 8 stuporna (dessa är minnesmärken som avbildar Buddhas 8 stora gärningar) i Uppenbarets Trädgård vid Chenrezig, och för att tala om medkänsla och vardaglig vänlighet.

Utan att veta vad jag skulle förvänta mig vid ankomsten till staden blev det uppenbart att detta var ganska mycket av ett "göra" (tänk på att efter att ha kollat på Dalai Lamas Facebook-sida har han 3,5 miljoner "gilla" så jag borde ha vetat bättre!) Parkerande på en närliggande avfart (min vän och jag beslutade mot parkeringen – för många festivaler och konserter har lärt oss att tänka efter evenemanget!) blev vi dirigerade med andra deltagare till bussar som tillhandahölls och var inkluderade i biljettpriset (30 australiensiska dollar / 50 australiensiska dollar beroende på var du satt), jag började känna mig som om jag var på en spännande skolresa!

Informationen om evenemanget var ganska strikt angående vad som kunde eller inte kunde tas med in i reträtten med strikta bagagekontroller på plats. I verkligheten var kontrollerna mycket diskreta men en sorglig tecken på tiderna att dessa procedurer måste instiftas.

Mat- och presentstånd mötte oss med en rad regnbågsfärgade klädda människor, rakade huvuden och orange kläder vid ankomsten till institutet där jag märkte en stickning av cynism återvända när jag tittade på några (mycket) kitschiga buddhistiska souvenierer. Bestämd att vara öppen i sinnet vandrade vi upp i huvudscenen där vi väntade på Hans Helighet. Jag skulle säga att det var några tusen människor samlade här, men det kändes inte trångt eller klaustrofobiskt och det fanns en genuin känsla av välbefinnande. Vädret hade också välsignat oss vid detta utomhusevenemang med vacker vinter-sol som värmde oss när vi satt och väntade i de plaststolar som tillhandahölls.

Dalai Lama var tänkt att komma upp på scenen runt 12.30 och evenemanget inleddes med den lokala aborigin Lyndon Davies och hans Gubbi Gubbi-dansare som uppträdde med en välkomnande dans till Dalai Lama. Efter dansen underhöll Hans Helighet oss med att bestämma var han skulle sitta på scenen och engagerade redan publiken med en humoristisk glimt i ögat!

Så var börjar jag med vad Hans Helighet hade att säga? Jag skulle inte göra Dalai Lama orättvisa genom att försöka tolka allt han sa, men här är min syn på det.

Denna mycket utbildade och insatta 80-åring (som enligt egen uppgift har status som flykting – har haft möjligheterna att omfamna alla typer av kulturer) började med att prata om de senaste hundra åren av externa influenser och hur teknologin har utvecklats, men hur våra neuroner i hjärnan fortfarande är desamma. Jag märkte lugnet i hans röst, han skrek inte eller predikade, han pratade bara om förändringarna som har uppstått under det senaste århundradet - det kunde ha varit ett samtal mellan vänner utom att jag faktiskt såg honom på en stor skärm...

Han fortsatte med att säga att även om vårt liv kan vara lättare med den teknologiska revolutionen så utmanar de externa influenserna oss fortfarande med stress, rädsla och oro. Materiell rikedom ger oss inte lycka och droger och alkohol ger temporär lättnad från vardagens bekymmer (jag hoppas att det betyder att jag fortfarande kan ta ett glas vin eller två på en fredag kväll!)

Dalai Lama återberättade en miljardärvän som hade allt pengar kan köpa, från privata öar till privata jetplan, men hur han tycktes ha samlat många vänner längs vägen – var de verkliga vänner eller vänner av lyckan, frågade han, publiken skrattade åt detta precis som Dalai Lama. Han gillade att skratta åt sina egna skämt och ta sig själv med en nypa salt!

Han talade om hur det har bevisats vetenskapligt att ett friskt sinne är lika med en frisk kropp och hur man kan vara snäll mot sitt medmänniskor. Inte döma olika raser och religioner men att respektera deras trossystem. Även en icke-troende måste respekteras eftersom det är deras tro. Mina tankar rörde sig till krig och konflikt inom religion, vilket var bra timing eftersom det då var dags för frågor och svar från många studenter från skolor längs Sunshine Coast som hade blivit inbjudna till evenemanget.

Krig, enligt Dalai Lama, är organiserat eller i vissa fall legaliserat våld. Han fortsatte att tala om Libyen där upproret beror på att Mellanöstern går framåt och folket vill ha demokrati vilket är deras rätt. Det blev uppenbart att Dalai Lama såg studenterna som framtiden – han sa "Ni kommer från det 21:a århundradet; de av er som är 20 eller 30 år gamla kommer alla från det 21:a århundradet. Ni är framtiden och de som kan skapa förändring. Jag kommer från det 20:e århundradet" och han skrattade igen. "Tänk och gör betydande bidrag – vilket jag säger till er". Fantastiskt, jag är relegat i mina 40-åringar till förra seklet!

Evenemanget avslutades med tack från Ailsa Cameron, en Sangha vid Chenrezig, till alla inblandade i vad som hade varit en 9-månaders uppdrag av organisation från kommuner, till folket i Eudlo, volontärer och medlemmar av Chenrezig-institutet som hade stöttat evenemanget. Dalai Lama tackade och välsignade de involverade och gav dem vita kläder. Och så var det, han lämnade – i en helikopter och vi vinkade alla när han svävade över våra huvuden och åkte till sitt nästa besök. Att gå runt scenen där han hade suttit var en känsla av lugn och genuin kärlek för denna andliga ledare.

När vi gick tillbaka till bilen blev vi tillfrågade av en tibetansk familj som bodde i Brisbane. Kunde vi ge dem en skjuts till byn? En lätt tvekan från min sida (hej, jag är fortfarande en Londoner), men jag gjorde det gärna. Vad väldigt medkännande av dig, kommenterade min vän – det var det, och det kändes bra.